TOMT

Tänk än kan jag inte förstå att du är borta ....

Jag går fortfarande omkring i ett vadderat töcken. Det är som om vare sig min hjärna eller mitt hjärta kan ta in allt, det är svårt att veta men inte förstå.... Allt jag förstår är att du "fattas mig så det skär i bröstet" det är tomt utan dig.... Inget fungerar riktigt som det ska utan dig kära mormor och på något sätt gör det ont att känna att jag kanske inte riktigt kan nå upp till det som önskas av mig , att vara stark och förnuftig att stödja.... Samtidigt så vet jag heller inte varför jag ska lägga så på mig .... Jag vet att jag lovade att finnas där när du försvann... Men vart går gränserna för mig, vad ska det kosta? Det konstigaste är nog för mig känslan att du inte har lämnat - mig- fast du inte finns bland oss längre och kan styra gott för oss... Är det därför jag har det så svårt kanske? Ja ja om det tvista de lärda..... Den 18 feb är din begravning ... Vi får se vart stigen bär....